The Tales of Beedle the Bard

Apropos The Tales of Beedle the Bard, som Cecilia visade bilder på i tidigare inlägg, så tycker jag att det är dags att rapportera om boken. För vad var det för bok? Beedle the Bard (eller barden Bagge, som han kallas i svensk översättning) är alltså en slags motsvarighet till mugglarnas bröderna Grimm. I förordet berättas att sagorna i flera århundraden varit populära godnattsagor hos trollkarlsbarnen och sensmoralen i berättelserna har hjälpt föräldrarna förklara för barnen att magi orsakar lika mycket problem som det löser.

Sagoboken är sedan tidigare bekant från Harry Potter and the Deathly Hallows där The Tale of the Three Brothers spelar en central roll. Utöver denna finner man The Wizard and the Hopping Pot, The Fountain of Fair Fortune, The Warlock's Hairy Heart och Babbitty Rabbitty and her Cackling Stump i samlingen. Alla sagor har efterföljande kommentarer av Albus Dumbledore, vilket är vad som ger boken en extra dimension och gör den riktigt läsvärd.

Beedle the Bard levde på 1400-talet, en tid då förföljelsen av häxor och trollkarlar började ta fart ordentligt i Europa. Ändå predikade han i sina sagor broderlig och systerlig kärlek för mugglarna som ledde till att man i vissa familjer (host-Malfoy-host) skrev om de mugglarvänliga sagorna till det motsatta budskapet. Dumbledore konstaterar att Beedle var före sin tid i det här tankesättet.

Själv har jag tänkt att detta har en klar koppling till Slytherin som elevhem och hur det framställs i böckerna. Kan man verkligen säga att slytherinarna genom tiderna är onda mugglarhatare eller beror deras beteende på att mugglarna faktiskt förföljde trollkarlar och häxor? Mugglarna var - precis som så många är än idag - rädda för det okända och en motreaktion på detta är ju att ta avstånd. En slags självbevarelsedrift. Vi måste minnas att Salazar Slytherin inte ville släppa in mugglarfödda på skolan men att han till skillnad från Voldemort inte ägnade sig åt mugglarförföljelse för sitt nöjes skull. Det kan mycket väl ha rört sig om att han ville skydda den magiska världen snarare än att han tyckte att de mugglarfödda var ovärdiga genom sin börd. Det hela är naturligtvis en komplex fråga som man kan debattera länge, länge om. Men jag tror att många är lite för snabba att döma Salazar Slytherin som en skurk. Hagrid gillar också farliga djur, vet ni.

Höjdpunkten i Beedle the Bard tycker jag är just trollkarlsvärldens historia. De små bitar man får av den i Dumbledores kommentarer ger extra substans till både sagorna och septologin. Harry Potter är ju inte bara ett gäng spännande berättelser utan ett helt universum som här får expandera. Jag tycker om det. Speciellt förtjust blir jag i små detaljer om trollkarlslore, till exempel i kommentaren om The Tale of the Three Brothers där små ramsor om trollstavars egenskaper citeras:

Rowan gossips, chestnut drones,
Ash is stubborn, hazel moans.

Det är alltså mycket möjligt att jag skulle kunna vara innehavare av samtliga trollstavar nämnda - kan man ha blandträ i dem?

Det enligt mig absolut roligaste och mest spännande i boken återfinns i kommentaren till Babbitty Rabbitty and her Cackling Stump. Sagan innehåller nämligen ett av de tidigaste omnämnandena av en animagus. Dumbledore konstaterar att Beedle sannolikt bara hört talas om att animagi existerar men aldrig träffat någon eftersom att Babbitty som kanin kan tala mänskligt språk. Animagi kan nämligen inte tala, men däremot så behåller de sin mänskliga tankeförmåga i sin djurskepnad. "Detta, som varje skolbarn vet, är den fundamentala skillnaden mellan att vara en animagus och att förvandla sig till ett djur. I det senare fallet blir man ett djur helt och hållet /.../ och behöver hjälp av någon annan för att förvandlas tillbaka till sin vanliga skepnad." Där ser man.

The Tales of Beedle the Bard är en underhållande liten bok, men jag måste säga att jag är lite besviken på sagorna i sig eftersom de är så korta och simpla. Jag hade gärna sett mer utförliga detaljer i berättandet. Å andra sidan är ju sagorna skrivna för barn så det hade ju varit orimligt och inte så trovärdigt att göra dem så komplexa och utstuderade att jag hade varit nöjd. Deras främsta syfte, precis som våra egna sagor, måste ju vara att förmedla någon sorts sensmoral till magiska barn och inte att blidka 20-åriga mugglarfans hungrande intresse för Potterversumet. Så jag är inte oresonlig. Läs den nu, om du inte gjort det!


Så här såg kön ut den 4:e december - exklusive mig själv som tog bilden och borde ha kikat över Sigrids axel.